Det har varit ganska så händelselösa dagar. Har i princip jobbat och sen varit hemma. Ingen hundträning alls. Ganska dumt med tanke på att våran sista tävling för i år är på fredag, och förhoppningen då är att tar en LP1.
Gårdagen gick till att leta halloweenkläder till nästa helg då det är inflyttning / födelsedag /halloweenfest. Jäklar vad roligt det kommer bli. Jag har äntligen allt jag behöver och har testat sminket. Imorgon är en kurs igen, näst sista gången. Jag är lite ledsen över det. Min plan är att köra en lång kedja med ettans tävlingsmoment. Försöka få till positionerna, hon sätter sig alltid snett.

Hörs!

Men det sket jag i. Är alltför irriterad för det. Någon i**ot till granne har använt källaren för lackering av takbox. Det stinker överallt och inne i min lägenhet, vilket inte är bra eftersom att jag får lite svårt att andas vid extra starka lukter. När jag går ner för att säga till så är dom inte där. Hur tänker man?
Hur som. Igår var vi på kurs igen. Pratade mycket om stressbetingande beteende och vad som händer i hundens kropp. Mycket intressant. Kan vara bra att ha i bakhuvudet när man kommer på en tävling eftersom att min hund lätt blir stressad när jag är det.
Det fria följet satt som en smäck både framåt, sidleds och baklänges. Hon satte rutan för 1a gången och vi testade på vittringsapporten. Hemi var så jäkla taggad. Jag tror att det är för att jag har börjat jobba med konkurrens om belöningar, vilket får henne att jobba ännu hårdare. Är det något hon inte fixar så är det ingen big deal, men hon får heller inte sin älskade boll utan vi gör om tills det blir rätt.
Tappar hon fokus, ja då sliter jag upp bollen ur fickan, leker med den för mig själv och hon får inte vara med. (Bättre lycka nästa gång, så var med nu) Jag har nog varit lite för generös med belöningarna tidigare och hon börjar nu fatta grejen. Nästa gång det går dåligt så ska jag tänka på just detträningspasset. Påminna mig om att hon faktiskt är en riktigt bra hund, att det förmodligen är mitt fel eller att hon helt enkelt kanske har en dålig dag.
God natt / världens suraste granne

Finns det någon sådan lycka? Eller gäller det att ha en positiv inställning? Jag tror på båda alternativen. När man te.x råkar ut för misstag, gör fel eller helt enkelt misslyckas så får det en att bli bättre. Hur kan man utvecklas utan motgångar? Det som inte fungerade måste man göra annorlunda, även om det är svårt att se det så just för stunden.
Jag tar en av våra tävlingar som exempel. Allt som kunde gå fel gick fel. Då blev jag tvungen att backa bandet, titta på min träning och göra annorlunda, vilket lönade sig tillslut.
Det är allt för lätt att gå ner sig. Jag tänkte att vi ska aldrig mer ställa upp på en tävling. Besviken var jag, som fan. Tyckte också att det var lite pinsamt, vad skulle dom andra tro när jag kommer dit med en hund som inte kan osv.
Det gäller inte bara hundträning, utan allt. Arbete, eller det som har med att prestation att göra.
Jag vet egentligen inte vad jag ville med det här, men ändå värt att reflektera över.

God natt! :)

Gårdagens tävling i Åre BHK gick sådär. Fick 3e pris på 136 poäng. Vi nollade linförigheten. Och det gjorde typ alla. Jag tycker verkligen inte att vi skulle ha fått mer än fem poäng, men noll?? Det var riktigt snåla domare. Andra ekipage utförde vissa moment så himla fint men fick ändå inte mer än 6 eller 7 poäng. Och då undrar jag hur det ska se ut för att få maxpoäng.

Dagens tävling på Ragunda BHK gick däremot jättebra. Vi fick första pris och vann våran klass med 167 poäng. Ååh jag är så himla nöjd och glad efter våra motgångar de senaste tävlingarna. Och våran klubbkompis vann sin klass (klass 2). Hemi visade dock inte sin fulla kapacitet, men om jag bara slutar bli så nervös varje gång så tror jag att det kommer att gå ännu bättre för oss. Nu är vi bara en tävling ifrån LP1.

Och det känns högst opassande för min del. Min förkylning som jag har dragits med ett bra tag har brutit ut, jag har nästan längtat efter det. Men inte nu. Har varit hemma från jobbet idag, jag känner tung i huvudet och mör i kroppen. Men ingen är gladare är hemi. Jag funderar på att anmäla en annan förare tills imorgon, men det kanske är för sent? Aja. Jag är nervös som tusan. Det är platsliggningen jag bävar för. Men de gånger vi har tränat så har hon legat precis så som hon har legat förut, alltså perfekt. Lycka till för oss!

Hittade annonsbilden på Hemi, precis innan hon skulle fylla 2 år. Det har nu gått strax över ett år sedan dess, och jag måste säga att det har hänt en del med henne sedan dess. Förutom påbyggda muskler så har hon lärt sig en massa. Från att endast kunna sitt och ligg till att nästan vara tävlingsklar i lydnadsklass 2. Men det väntar vi med till våren. Planen inför nästa år är att ta lp2 och påbörja lydnadsklass 3 och prova på spårappellen.
Älskade fyrbenta vän, vad glad jag är över att jag kollade annonser just den dagen. Hade jag väntat så jade du bott hos någon annan.

Det har varit en lång morgon. När klockan var 10 så hade jag varit ut med hunden, handlat, städat och nu hänger tvätten på tork. Det är så härligt att vakna tidigt på helger och veta att jag inte har några måsten utan har hela dagen framför mig. Jag har bestämt att vi ska ut till klubben och träna i pissvädret om en stund, perfekt väder för platsliggning.

Eller man kanske ska tacka oseriösa människor och medier för detta. Som har skapat en väldigt trygg ras som rottweilern orättvisa.

Jag var ute på en timmes långpromenad med min hund ikväll. När vi kommer till grönområdet släpper jag henne lös så att hon får springa lite och sträcka på kroppen. Ca 10 meter från mig och kanske 15-20 meter från hemi ligger en annan hund. Ägaren står och pratar med 2 andra, dom säger att det är precis så som en hund ska vara. I och men att hemi är svart så syndes hon inte så bra. Men b-collien märkte henne och började röra sig mot oss. Och där har vi hemi, som blir överlycklig när andra hundar ger henne uppmärksamhet börjar i sin tur möta den andra hunden. Jag ser det och kallar givetvis in min hund som kommer och sätter sig snällt bredvid utan protest och jag kopplar henne, till skillnad mot den andra hunden som fortfarande har sin riktning styrd mot oss.

(Jag har henne endast lös på stora ytor där jag i lagom tid kan kalla in och koppla henne så att andra inte känner obehag)

När vi kommer ut mot gångvägen så antar jag att dom såg att det var en rottweiler. Och vad händer? JO, JAG FÅR EN UTSKÄLLNING FÖR ATT JAG HADE MIN HUND LÖS!!!!?
Dom andra två stod och nickade, sa till mig att jag bör ta mer vara på min hund.
"Du vill inte se din hund bita en annan".
Jag är väldigt sällan arg, men där brann jag av. Jag tycker att man ska vara försiktig med att vara den förste som kastar sten i glashus.
Jag förstår att folk kan tycka att det är obehagligt att möta en lös rottweiler, många anser att det är en farlig kamphund. Och då vill jag bara säga att kampund är ingen ras, bara ett begrepp från några idioter som ville tjäna pengar på att se hundar slåss för sina liv.
Och en rottweiler är en en vakthund, precis som så väldigt många andra hundraser har i sin ursprungliga grund. En vakthund innebär inte att det är en aggressiv hund. Jag har träffat väldigt många rottweiler i mitt liv, och ett fåtal av dom har vaktinstinkt. Då har dom vaktat hemmet. Men vilken hund känner inte för att försvara sitt revir? Frågan är då hur ägaren hanterar det. Finns det någon ras som inte tar vara på revir?
Ta Berner sennen eller kanske en Leon Berger som också användes för att vakta boskap osv. Nej men dom har mycket hår så dom är ju söta. Och söta hundar är inte farliga! Jag tycker om dessa raser också, har själv haft en Leon Berger. Jag försöker bara få folk att sluta se allt svart eller vitt när det gäller hundar.

...är lunchen. Speciellt dom dagar som min mamma inte är hundvakt. Det är så skönt att åka hem och vara ute med hunden en timme. Jag blir nästan lite sur när hon ringer och säger att hon vill ha henne. Även fast jag vet att det fungerar bra att ha henne hemma så trivs ju dom flesta hundar bättre med mänskligt sällskap.
I måndags började tävlingskursen för Sofie Schelin. Jag insåg väldigt snabbt vilket tunnelseende jag har i min träning. En massa aha-upplevelser som blir så självklar att jag nästan blir irriterad på mig själv.
Igår försökte jag anpassa det vi hade lärt oss till apporten. Och tror ni inte på f*n att vi lyckades. Jag fick dock kalla in henne, men hon sprang och hämtade den på kommando!!! Glad matte och en mycket lycklig hund som fick en fet lek-belöning.